Jag har inget emot nyårslöften: Jag tror att ritualer vid övergångar som nyår är mystiskt känslomässigt hittepå mumbojumbo och alltså kan vara jätteviktigt och förändrande. Om man tar det på allvar, då.

I alla fall: I år vill jag ha en skarpare närvaro i mitt eget liv. Jag tyckte redan 2012 kändes suddigt att försöka komma ihåg när jag gjorde mitt avslut för året då, men 2013 kändes skrämmande oskarpt. Och jag vet ju vad som gör att dagar flyter ihop: När man upprepar saker man gjort förut och bara glider på, vare sig det är skönt eller oskönt. Motsatsen är alltså vad som önskas!

En sak som känns lite tidigt att se om jag kommer orka hela året att skriva dagbok/loggbok:

dagbok

Den som önskar att ha kunnat läsa texten kan ju glädja sig åt att denna dagbok är satans tråkig som litteratur eller ens som tjuvtitt in i Valentin: Tanken är bara att skriva ner vad jag har gjort under dagen, kanske med lite mer lösa funderingar om det är något särskilt jag tänkt på. Jag hoppas märka om det ger mig något att försöka komma ihåg varje dag vad det är jag har gjort, att fånga det på ett papper i ord.

En annan sak jag tänkt på (och tjuvstartade redan under slutet av förra året) är att mer aktivt försöka söka upp nya genomtänkta idéer. Jag läser ju t.ex. konstant något, men det har blivit väldigt mycket omläsningar av böcker jag redan kan de senaste åren, och det som är nytt har mest varit en ganska råddig ström av tankar från internet. Så nu försöker jag få tag i nya tankar att utgå från, gärna i genrer jag inte redan kan eller av intressanta människor som jag inte bara håller med. Hittills funkar det OK: Jag har hunnit med Alain de Bottons Religion för Ateister och Filosofins tröst med en del intressanta vinklingar att tänka på, trots att jag inte riktigt gillar essästilen.

Just nu funderar jag på om jag borde gå och se teater. Jag läste också Rikard Wolffs självbiografi och kom medan jag läste den på att jag aldrig varit intresserad av teater, för jag har tänkt att jag tycker det är tråkigt. Men det slår mig att jag aldrig egentligen sett teater i vuxen ålder, förutom på TV eller i runtomkringsammanhang. Jag vet alltså mycket lite om hur det är, och då känns det ju lite slött att förkasta en 2000+årig konstform.

Ska jag sluta den cirkeln borde jag gå och se Rikard Wolff, då? Det ser ju ut som Teater på pressfotona, i alla fall.

teater

Jag lär ju inte kunna gå på mycket teater med tanke på att en biljett på diverse teatrar i STHLM verkar gå på ett par hundringar som norm, men om någon vill haka på Valentins projekt teater är det bara att säga till!

(Andra förslag på nya vinklar att utforska kan också ges till mig vid tillfälle.)

Life hacking verkar annars lite trendigt. Jag både älskar och är lite rädd för tanken att medvetet jobba med att forma om hjärnan och jaget som lever i hjärnan. Men inte i egenskap av kontrollfreak som vill programmera om sig själv, faktiskt — Att försöka göra om sitt sätt att tänka med nya intryck känns som att det går emot just det kontrollerade, mer som alkemi och magi. Ta in nya saker som korsbefruktar sig och kopplar om synapserna, och man har ingen aning om vad som kommer bli till från det.

Självporträtt med blommor i öronen-copy

Möjligen representeras det inte bäst av tulpanbuketter i öronen. Men något som växer är förmodligen rätt. Livet är för kort för att fastna i cirklar och för fyllt av göttiga saker för att inte kasta sig över som en nybakad semla.

jag_och_livets_goa_semla

Lite mer så! 2014 känns som ett år som skulle kunna vara fullt av fantastiska väntande saker.

Började veckan med att hjälpa min mamma att flytta in min mormor på ett långtidsboende. Det var en förvånansvärt urkramande upplevelse. Oma har visserligen inte kunnat bo själv sen i höstas och det var ännu längre sen som hon fick sin demensdiagnos, men av någon anledning tog det verkligen hårt nu att behöva hantera det mer.

Tillbringade hela första delen av veckan vaken om nätterna och läste på om demens, och funderade över hur det skulle gå för Oma att flytta. Men, än så länge verkar det ha gått bra. Peppar peppar.

Under veckans sista två dagar felsökte jag sidkod i ultrarapid p.g.a. sömnbrist och spelade sen igenom mitt julklappsspel, Papers, Please. Det gick på inte för många timmar, men sen låg jag vaken på nätterna och malde igenom det i huvudet. Det kanske inte låter som ett säljande argument, men… Vilket spel! Vilket sätt att använda spel som berättande!

”Dystopisk dokumentthriller”, ja, eller pappersstämplingssimulator. Det här är ett spel som du spelar för att du får det rekommenderat, fastnar i totalt och sen försöker övertyga alla andra om att spela. Så spela det!

I lördags var jag och hälsade på grannarna som bor i andra halvan av huset vi ska hyra. Dom var trevliga, vilket var trevligt! De flesta korten jag tog var på det rötna hönshuset som måste renoveras upp, men lite huskort blev det också!

huset

Resten av helgen skulle tillbringats i en maratonjobbattack tillasammans med tecknarkollegor som också behövde tvinga ritfingrarna att gå i takt. Tyvärr blev det i praktiken en halv jobbdag, hemresa och trötthetskollaps. Denna söndag har jag suttit och stirrat rakt fram som en avstängd robot gjord av kött.

Alltså: Det HAR varit en sjukt givande vecka. Jag känner mig mycket bättre i förhållande till Oma än jag kunnat göra på länge. Papers, Please var en upplevelse och har påmint mig om allt intelligent man kan göra med berättande. Mina blivande husgrannar är trevliga. Jag löste ett jobbigt webbsideproblem och jag har i alla fall ett gäng skisser för tecknandets del, och till slut fick jag till och med sova.

Men nästa vecka får gärna bli lite mer chill, tack. Kan till och med sträcka mig så långt som ett par dagars tristess!

arbetsprocessen_flowchart

Jag har identifierat ett fel i min arbetsmetodik.

OK, inte helt ny insikt, men något jag tänkt mer på under veckan. Framförallt efter att jag fick några vänliga kommentarer om min 24-timmarsserie, som jag var så pass missnöjd med att jag bara la upp den för att 1) jag hade GJORT 24-timmarsserien, vilket kräver bevis + 2) det är ju ändå bara en 24-timmarsserie.

Exakt samma process återkommer varje gång jag gör något kreativt, oavsett form. Halvvägs in inser jag hur illa det ser ut. Om jag biter ihop och jobbar på får jag ett resultat som får antingen ”knappt godkänt” eller ”huvaligen”, och jag gillar ingenting jag precis har avslutat. Det kunde väl vara OK, men problemet är flowchartväg två. Jag insåg precis att jag inte har gjort något helt eget projekt på över FEM ÅR, och då är det faktiskt ganska illa. Jag har ändå påbörjat saker under tiden, och åtminstonde ett par hann jag lägga en del tid, pengar och engagemang i.

Så det är illa, men vad göra åt det?

1) Självinsikt räcker bara så långt. Jag har faktiskt haft självinsikten ett tag, det är en stor del av anledningen till att jag ändå kan arbeta som frilansare. Jag VET att bilden jag gjort förmodligen inte är så usel som det känns just då. Problemet är att känslan ändå är äkta, intensiv och helt övertygad. VARJE GÅNG.

2) Självförtroende tror jag faktiskt inte har med saken att göra, direkt. Som sagt, jag kan uppskatta mina bilder i efterhand. Det hjälper inte alls om folk säger att jag ritar fint. Det här är något annat spöke i min hjärna.

3) Ansvar & deadlines är resten av anledningen till att jag kan frilansa. Om jag har tagit på mig ett jobb måste jag avsluta. Men det räcker ganska långt med en ram och en deadline: Det jag har avslutat som varit helt egna skapelser har varit tävlingsbidrag och, ja, 24-timmarsserier.

Problemet är mina egna projekt, som liksom ska drivas av glädjen av att göra dom. När glädjen försvinner och ersätts av den här avskyn mot det jag jobbar på är det jävligt svårt att komma över, speciellt som jag är lika ärligt övertygad varje gång om hur dåligt det jag gör är. Vem vill tvinga sig igenom ett dåligt jobb utan annat hopp om resultat än att få ett dåligt utfört verk framför sig? Nej, just det.

Det är inte lätt att komma på en lösning. Ska jag försöka strukturera mina egna idéer mer som arbetsprojekt? Hitta ramar att tvinga in dom i? Hitta någon sorts motsvarighet i mig själv som skapare till en arbetsgivare/samarbetspartner som behöver resultat?

Jag funderar på att brodera en korsstyngstavla med texten ”Sluta inte halvvägs, din jävla idiot” och sätta över mitt arbetsbord…

Sagan om Ruckelslottet går mot sitt slut. Huset ska rivas / säljas, och senast om ett par månader måste vi bege oss. Stina (feat. Love) tittar på lägenheter i ytterförort, men även om min håg dit låg har jag inte kassa till detta. Mina val är väl i princip:

• Flytta hem till mor… igen. Sälja hönsen, klämma in en fjärde katt i lägenheten, och spara pengar intensivt. Detta är inte min dröm, mor får ursäkta…. ehhh, mor är nog väldigt glad att detta inte är min dröm, ärligt talat.

• Lösa ut mina lägenhetspoäng och hyra lägenhet. Sälja hönsen och låta Krisse bli innekatt. Vi snackar inte centrala stadsdelar, dock. Bäst till står jag i Upplands-Brohus lägenhetskö, så en etta med kokvrå längst ut på västerpendeln kan bli min. Detta är inte min dröm, och jag gillar inte att bo i lägenhet.

• Äntligen köpa mitt ruckel i skogen…

…ja, jag ska åka och titta på ett hus i skogen idag. Det ser ovanligt fint ut för att vara i min prisklass, men det ÄR i min prisklass, så vi snackar primitivt boende. Men, vacker tomt. Skog. Plats för djur. Och mig. Själv. I skogen.

torpet

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till min dröm om huset i skogen. Det finns en del praktiska problem (t.ex. frånvaro av riktigt badrum inne) men de går ju faktiskt alla att lösa. Jag har körkort, och kan ta mig till världen omkring. Så långt bort ifrån civilisationen ligger det inte. Men. Men, men, men. Det grundläggande problemet är egentligen min oro för att bli sedd som ett RIKTIGT freak. Hur långt kan jag gå?

Jag är redan mer eller mindre kufig, det får jag ju inse. Bara att jag jobbar som tecknare/fattig, äger höns och har bott i ett (centralt!) ruckel med 17 inomhusgrader på vintern gör mig underhållande konstig t.ex. på hotelljobbet. Standarden för att vara udda är högre i tecknarkretsar, där standarden är att vara lite udda. Men även här är det väl möjligt att uppnå.

Tänker på (ett helt annat sammanhang, mer bestämt mat) där Stina sa att hon skulle skämmas över mig. Där har man ju gått för långt, socialt. Steget mellan att vara en skön kuf och en bisarr galning på tunnelbanan, kvinnan som samlade svanar i lägenheten, typ.

En del av min oro kommer av att jag vet att jag i mig själv är hejdlös. Jag saknar verkligen all äkta känsla och önskan för att göra som jag ska, i alla sammanhang, så länge jag följer min egen etik. Men jag har en väldigt stark känsla för hur andra människor ser mig, och jag är faktiskt rädd för att hamna för långt utanför normalt. Jag har redan gjort så mycket konstigt. Kan jag verkligen släppas lös själv? När går jag för långt? När kommer Åke Mokvist och intervjuar mig för De Ovanliga?

Jag önskar att jag var en grundtrygg människa som inte brydde mig om sånt. Det är jag ju uppenbarligen inte.

Å andra sidan. Tanken på att sitta själv på 25m2 med kokvrå i Upplands-Bro. Herregud.

I veckan var jag inte på en fest som hölls av ett förlag.

Det kom som lite av en överraskning: Jag hade ändå i god tid fått en inbjudan på vilken Om Svar Anhölls, och svar hade jag gett. Jag hade noterat det i min kalender, sett att det krockade med Galagos Flumskola på Kulturhuset, men valt bort det senare eftersom jag skulle gå på fest. Jag hade sett att det saknades byxor i min garderob och spenderat en blygsam summa på kläder, vilket ändå var mer än jag hade i min månadsbudget, men jag skulle ju trots allt gå på fest. Jag vet att jag duschade och hade mig tidigare på dagen just eftersom jag skulle gå på en fest. Det var definitivt anledningen till att jag tog tåget in till stan, och faktum är att fram till drygt tio meter innan dörren var jag helt övertygad om att jag var på väg till en fest.

Jävla hjärna

Mitt problem är alltså något som ska falla in under ”social fobi”, även om jag tycker att alla förklaringar av social fobi låter för logiska. ”Rädd för hur man ska uppfattas av andra människor” låter som något man kan diskutera bort, men jag skulle snarare förklara känslan såhär:

(Klicka här för att läsa hela inlägget…)