Jag brukar aldrig dras ner av hösten, tvärtom är jag känd (eh, i väldigt lokala umgängeskretsar, då) för att vara den som hävdar att senhösten oktober/november är en av de mysigaste tiderna på året. Jag verkar ha fått mitt straff för att ha varit så odräglig i flera år: Jag har släpat mig runt i konstant trötthet nu i höst. Den allmänna känslan av tung filt runt huvudet. Svårigheten att få kroppen att gå med på att rulla ut ur sängen på morgonen. Svårigheten att få hjärnan att gå på mer än 80% av normal hastighet som max. Jag trodde jag var förkyld, men sen fortsatte det bara. Är det det här folk som hatar hösten pratar om, alltså?

Äntligen har jag hittat lösningen för att fortsätta vara odräglig!

Neonninja

Mitt nya träningsbloggsalterego: Neonninjan. Hu hu hu.

Löpskor med dobbar för lera och is. Varsellöparjackan. Löparmössan i ”Diva Pink” som var nedsatt till 25% av vanligt pris av oförståelig anledning. Löparmasken i neopren är lånad av Linus och det är väl inte kallt nog för den än, men jag ser fram emot att skrämma små barn när köldgraderna kommer. Vinterlöpning ska bli min nya grej.

DET ÄR SÅ MYSIGT NÄR KYLAN OCH MÖRKRET KOMMER OCH MAN FÅR GÅ UT OCH SPRINGA.

Seriöst, hittills är det askul. ”Hittills” har varat i ett par dagar, men WTH. Det funkar för att få bort slöjan av dimmig trötthet som har legat runt mig i över en månad nu. Jag var en sån hurtbulle hela våren + sommaren, och borde uppenbarligen inte ha slutat. Hurtbullegrejen går helt emot i princip hela mitt livs självbild som otränad och sporthatande, och jag blir fortfarande förvånad över att jag kan springa på i tjugo minuter utan behöva pausa. Men det piggar upp mig precis lika bra som alla andra träningsjävlar också hävdar.

(Efter ett par dagars träning och insikten att jag fortfarande kan springa 3 km utan att dö sitter jag och googlar fjällmaraton och terränglopp i Alperna, så jag behöver i alla fall inte gå emot min självbild som överentusiasisk nörd!)