Världen är full av platser man aldrig har hört om. I varje land ligger det fler än man någonsin kommer hinna se, men ibland visar sig hela samhällen ligga dolda i okunskapens skugga.

Jag hittade Tristan da Cunha i ett gammalt uppslagsverk, och tillbringade en fascinerad dag med att komma ikapp i min bristfälliga Tristan da Cunha-kunskap. Det är den mest avlägsna bebodda platsen i världen, en av många utspridda öar som fortfarande (typ) lyder under den brittiska väldet.

Ön är 98 km2 stor och består av en enda stor vulkan. Från 15 nybyggare härstammar dagens 260+ invånare, som lever i någon sorts halvt självständigt kollektiv med gemensamt ägd mark och gratis sjukvård (det finns en läkare) och kollektivtrafik (det finns en väg). Där finns en stad, en affär, en resturang / pub. Kommunikationerna med omvärlden består av årliga fraktbåtar. Man kanske får hälsa på som turist, om man skickar ett mail till örådet och har en godkänd anledning till varför man vill komma, men man får själv lista ut hur det ska gå till.


That’s it.

Som i någon sorts modern saga tvingades hela Tristan da Cunhas befolkning möta det samtida England på 1960-talet, då ön fick evakueras på grund av vulkanisk aktivitet. I stort sett samtliga valde att flytta tillbaka. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare att leva om man så totalt kunde greppa platsen och samhället man kommer ifrån, men vet inte om det är sant.

Även i Europa har jag precis hittat ett bortglömt hörn. Moldavien är en liten landspillra som består av resterna från den del av Rumänien som historiskt övertogs av Ryssland/Sovjet, typ.

Jag hade nog aldrig hört talas om landet om det inte vore för Eurovision: Zdob și Zdub imponerade på alla som såg årets final med mig, men annars är 2010 års Run Away internetkänt tack vara Epic Sax Guy™.


Eurovision: God’s way of teaching Valentin geography.

Annars verkar Moldavien vara ett klassiskt hjärtskärande post-Sovjetiskt samhälle. Ett korrupt system håller Europas fattigaste befolkning på plats med fula metoder. Det finns inga naturesurser, inga givna handelsvägar, men två (!) ännu mindre utbrytardelar: Transnistrien och Gaugazien.

Till skillnad från Tristan da Cunha vill Moldavien jävligt gärna ha dit besökare, men det är inte så lätt. ”Many people in the world have never heard about Moldova. They even wonder that such country exists.” som den lätt desperata hemsidan World of Moldova påpekar. Sen listar den allt det fina man kan se i det lilla landet, men Google-annonserna runt texterna avslöjar brutalt vad datastatistiken associerar till: ”Perfect Moldovan Wives”. ”Moldova Ladies”. ”Choose your Future Wife!”

Trots detta, och trots ledsna sidor som Tourism in Moldova, är jag ändå lite nyfiken. Att folk i stort sett bara talar rumänska eller ryska känns dock svårt. Fast Gaugaziska är typ turkiska! Hm…

Eh. Ja! Ingen sammanhållande slutkläm idag, kanske. Förutom: Om någon vill åka postbåt till Tristan da Cunha och/eller cykla till Moldavien, hör av er!