pappret såg det fint ut. På mäklarfotona också, för den delen. Inget indraget vatten, men el, och så nära civiliserade busskommunikationer som går tidigt till sent — och så nära till kneget — och så billigt. I tanken hade jag redan funderat på att flytta in, odla upp den gräsbevuxna delen av tomten, och investera i en handvevad tvättmaskin.

Ja ja. Jag drömde tillräckligt starkt för att åka ut att titta på stället. Man måste ju onekligen erkänna att det stod ”renoveringsbehov”.

Hade det bara varit träpanelen på väggarna hade det väl varit en sak, men uteplatstaket var mögligt, innertaken enligt uppgift fuktskadade, och trappräcken mm sönderbrutna. Utan tak & väggar hade jag behövt bygga upp från grunden, men ”grunden” bestod av plintar, som också var sneda och vinda. Marken under var arrenderad. Tror inte det, va.

Men ändå. Jag hann börja flytta in lite i hjärtat. I ungefär en dag ”ägde” jag ett hus i skogen. :(

Visst, jag erkänner vissa civilisationsflyende drag sedan tidigare, men nästan-drömmen om att ta det på allvar skyller jag helt på Tinets pysslande. Eh, och på min kollega på kneget som bor i skogen med vedspis. Antar att ni också märkt hur saker man funderar på dyker upp omkring en hela tiden?

Jag är så trött på bostadsstress. Jag tycker om träd, och jag tycker om vedkaminer. Folk skulle väl aldrig komma över spontant ut till skogen, men det är ingen som kommer över spontant ut till Upplands Väsby heller, så på det sättet skulle inget ändras. Hm…

Det är en återkommande dröm och längtan. När hyresköpoängen tickar in sin långsamma dans, när bostadsrätterna på hemnet.se likt hägringar ser ut som de mest realistiska men samtidigt helt ogreppbara alternativen, då ser jag den i mitt inre vid skogens bryn: Min alldeles egna yurta.

Jag kom i kontakt med konceptet att bo i en yurta för en 5-6 år sen, via lite galna amerikaner. Jag har definitivt bott sämre i mitt liv — Jag har bott i en garderob där jag bara fick plats att sova på diagonalen; olagligt i en möbelkoja i en fabrikslokal; mitt i vintern i min arbetsförmedlares friggebod. En redig yurta kan i alla fall gå upp till en 30 runda m2.

Efter en lätt skattechock räknade jag ut idag att jag behöver tjäna 190 000/år i mitt eget företag för att få ut 7000 efter skatt / månad. Det är vid tillfällen som dessa som bilden av yurtan växer sig så stark att jag nästan kan känna doften av filtad ull.

En äkta mongolsk yurta kan jag t.ex. importera via Danmark, till priset av ca 25 000. Då är den ju tyvärr inte anpassad för det fuktigare europeiska klimatet, så man får räkna med att den kan ta skada. Då vänder jag mig istället till en brittisk yurtatillverkare som anpassat material och struktur till ett nordeuropeiskt klimat, och priset går upp till minst det dubbla. Säg 65 000.

En yurta är då mer lik en ihopfällbar hydda än ett tält, men är i grunden inte en permanent struktur. Amerikaner och de flesta européer får ställa upp den där de önskar, om inte markägaren klagar, men så icke jag: I Sverige behöver den bygglov. Men låt oss inte nedslås: Jag köper en skogstomt i vildaste Uppland för 75 laxar, utanför detaljplanerat område.

Så. För 140 000 bor jag nu på egen mark i en lyxig hydda i skogen. Beroende på hur mycket jag lånar av detta betalar jag 1000-1500/månad, eller inget om jag sparat riktigt duktigt. Grävning av brunn tillkommer eventuellt, toaletten blir en mulltoa, och den löpande kostnaden blir bränsle för min lilla kamin. Internet kan man nu för tiden få via mobiltelefonnätet, så jag skiter i avancerade installationer.

Kanske låter det oseriöst. Jag ÄR oseriös. Och halvt seriös. Jag VET inte om jag är seriös eller inte. Vad är egentligen mest otroligt: Att jag skulle bosätta mig i en yurta, eller att jag skulle få råd att ta lån på en miljon+?

Ja, eller hur. Låt oss helt enkelt säga att mitt turkiska blod ropar efter centralasiens stäpper.