Är det att sammanställa utvecklingen av sina självporträtt? Öh… Det var inte jag som började, det var faktiskt Stef!

Nej, men jag tyckte det var kul att se utvecklingen både i ens tecknande och i synen på en själv. Nu är jag inte lika koncentrerat självbiografisk, men jag kan samla ihop fyra års bilder lite så:

En man, fem frisyrer! Nej, jag vet inte: För att tillföra mer (!) egenkärlek till det hela så är nog mitt mest slående intryck inte om mitt utseende så mycket som att jag är och var mycket bättre på att teckna än jag tänker mig, vilket känns jävligt behövligt peppande just nu. Men jag undrar om jag blir bättre eller om jag bara samlar på mig fler olika sätt att teckna: Jag skulle kunna ta upp vilken som av de här stilarna idag, tror jag. Jag kommer nog aldrig få någon ”egen stil”…

Jag är lite lätt road att det inte syns på bilderna att jag gått ner 20+ kg, däremot. Vi kanske kan säga att jag anpassat min verklighet till min självbild, istället för tvärtom? :>

Alltså, jag började teckna på en självbiografisk kladdserie om hur mentalt störd man blir av att arbeta hemifrån och bara umgås med husdjur.

Tyvärr tog den slut för att jag inte kom på någon punchline. Jag tror inte det finns någon punchline. Den får kvarstå som en bit dokumentär istället, en skärva av den osminkade verkligheten.

Jag vill också ha det noterat att jag brukar arbeta utan att bära mer kläder än nödvändigt. Tänk på det när ni chattar med mig. Ta det som motivation att chatta mer med mig!

Jag har precis intresseanmält mig som medicinsk försöksperson, och hamnade i och med det på ett forum där folk diskuterade hur man kan maximera inkomsten av detta. Försök som kräver långa sjukhusvistelser, nedsövningar, experiment med smärta etc. ger tydligen mer ersättning. Varpå ett surt inlägg frågar om folk vill riskera år av sin livslängd för pengar.

Jaaa… SKULLE jag kunna schackra bort något levnadsår till djävulen för cash?

Jag är beredd att lyssna på förslaget, i alla fall.

Om det är någonting jag avskyr med hela satsa-på-frilansandet grejen så är det det ekonomiska. Jag hatar att leva från hand till mun, så jag sparar och blir frustrerad över att ”storsparande” för mig betyder 1000 spänn i månaden.

Den senaste tio dagarna uppslukades av mitt lönekneg™. Mitt jobb i Stora Prickiga Säkerhetsbolaget är i teorin samhällsviktigt, men verkligheten innebär att folk arbetar 10, 13, kanske 17 timmar i sträck för att få lönen att kännas OK. Jag avskyr att gå upp 02 på morgonen och jobba sju dagar i rad och veta att jag får ut en 5-6000 netto av hela övningen.

Nu ska jag jobba en månad åt Stora Barnboksförlaget. Jag får ut mer än 6000 netto, men inte är det så vansinnigt mycket mer att jag hjular av glädje.

Om pengar är en social överenskommelse och representation av makt så är det skevt att vara låginkomsttagare i ett höginkomstland. Man har fördelarna av att man som grupp befinner sig i den rika världen, men begränsad möjlighet att påverka sitt eget liv. Ännu värre: Begränsad möjlighet att påverka andras liv. Jag tycker det är jävligt viktigt att försöka göra bra saker för andra människor och försöka göra världen bättre, men det blir mycket svårare om man inte har någon ekonomisk tyngd (= makt).

Ibland undrar jag om det är helt galet att försöka Jobba med något Roligt. Antingen borde jag vara en total bohem, eller klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Allt eller inget. Yurta eller bostadsrätt. Utanför systemet eller i systemet, men inte klängandes i systemets skramlande underrede.