När man kompromissar mellan sina behov att planera och behovet att jobba löst, är tumnaglarna ens små små vänner. Planerna just nu: Inga mellanstadier alls mellan de här minsta första skisserna och de sista klara sidorna, inga större skisser på pappret, jag tuschar direkt, action! Den som har sett mig jobba som vanligt, med 4-5 varianter inför varje klar sida, förstår vad det är jag ger upp.

istanbul_tumnaglar-th

istanbulpride2-th

Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat på om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen från ”barnbok” till ”min Idé™”.

När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.

Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.

Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.

Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:

istanbul_istiklal1-th

Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svårt som fan, däremot, och jag är inte säker på att mitt val blev optimalt…

istanbul_istiklal2-th

Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?

Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändå ganska realistiska stilen med något mer cartooniserat, när man ändå har mer än en bild på sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle få de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta

Valentin & det där krånglet när man har en idé i huvudet, idén kräver en stil som man har en vag annan idé om hur man vill ha den, men ingendera är något man behärskar… än! Eller kanske är det bara jag.

Jag har alltså en dröm om en snabb linjebaserad tuschning, baserad mer på hur mina skisser ser ut mer än mitt vanliga detaljfokus. Det hela ska vara färglagt med vattenfärger, men inte bli monokromt. Och jag vill teckna verkligheten, så har jag utgått från (men inte ritat av!) foton från Istanbul:

Istanbul Pride Istanbulhus

OK, det är inte fult, men det är inte min idé. Rent spontant så 1) såg det mer lovande ut utan färg, 2) fast jag behöver arbeta mer på att teckna snabba ansikten snarare än bakgrunder, 3) det är för färgglatt, det drar mot mina barnboksteckningar vilket är helt fel känsla, 4) jag måste lägga de mörkaste fälten först, särskilt Pridebilden är vitfläckig på håll och får förgrunden att smälta ihop med bakgrunden. Husfasaderna är å andra sidan för realistiskt färglagda.

Inför nästa omgång så ska jag prova 1) att göra fler stiliserade men inte cartooniserade ansikten, 2) pröva monokrom med färginslag istället, 3) slå mig själv på fingrarna när jag märker att jag börjar lägga för detaljerade skuggor i alla fall. Linjerna ska lyfta färgfälten, inte tvärtom!

Det kanske vore skönt att ha en stil, jag menar EN stil…