Det är sant, jag jobbar inte heltid med att gräva land och odla höns. Jag sitter med andra grejer också, men vet inte hur snart det blir släppt!

...!

…!

Det känns som så länge, länge sen jag gjorde min vanliga tusch + akvarellmålningsgrej. Nu var det väl sen i höstas, men ändå. Just nu kändes det väldigt skönt med streck som inte flöt iväg när det kom vatten på dom!

Appropå barnboksbilder blev en av mina författare, Ann-Kristin Lundmark, intervjuad på DN Insidan om sista Tina-boken: Ny barnbok om döden. Fin artikel, inte bara för den också innehöll bild från en viss svensk barnboksillustratör™, ahem.

Deadlinedeadlinedeadline… ahem. Ja, jag sitter och jobbar mot en dödslinje, alltså. Det här är inte bilden jag jobbar på för ögonblicken, men det är samma bok — kände för att få upp en liten arbetsprocess!

Bilden är monterad på ett ljusbord, under den gömmer sig en detaljerad skiss.

Omslagsjobb #1

Omslagsjobb steg #1

Linjerna för detta är i blyerts, och resultatet har blivit att jag måste jobba från vänster till höger i bilden för att hålla händerna borta från pappret…

Omslagsjobb steg #2

Omslagsjobb steg #2

Jag måste ändå jobba tillbaka med mer detaljer till vänster allt eftersom, och sen göra om linjerna helt eller delvis med blyerts när allt är klart. Omständlig arbetsmetod, men så blev det!

Omslagsjobb steg #3

Omslagsjobb steg #3

…och nu räcker det med paus, hejdå tills april!

Tillbringade en avslappnande eftermiddag i Edvard Anderssons växthus. Att teckna av växter är som att tvätta ögonen och själen. Blir det inte fint blir det i alla fall en trevlig organisk form. Och oavsett hur bra man är på att teckna och hitta på så hittar jag nya former varje gång.

Dessutom blir jag lugn och glad av växter. Edvard Anderssons växthus är extra trevligt för att det luktar så gott, också: Medelhavsdelen har många kryddväxter utöver blommor. Bara att öppna dörrarna är avslappnande.

Men framförallt, formerna och texturerna. Jag borde åka hit och teckna oftare. Och ta med färger!


Detta mästerverk levde från början i en text som lyckades ta upp både offentlig stickning, varulvar och Jean-Pierre Barda. Men vissa blogginlägg vill helt enkelt inte knyta ihop sig.

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

(Klicka här för att läsa hela inlägget…)