istanbulpride2-th

Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat på om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen från ”barnbok” till ”min Idé™”.

När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.

Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.

Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.

Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:

istanbul_istiklal1-th

Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svårt som fan, däremot, och jag är inte säker på att mitt val blev optimalt…

istanbul_istiklal2-th

Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?

Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändå ganska realistiska stilen med något mer cartooniserat, när man ändå har mer än en bild på sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle få de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta

Och nu, lite serier som inte är gjorda av mig!

Jag ville såklart kolla upp hur den turkiska seriemarknaden såg ut innan jag åkte till Istanbul, eller om den fanns alls. Tyvärr var min turkiska för dålig för att leta effektivt, så jag hittade ingenting. I Istanbul såg jag en serieaffär, men den var stängd, och sen hittade jag aldrig tillbaka igen. Däremot fanns det serietidningar i bokaffärer, och jag högg två stycken.

Tidning nr 1 valde jag på måfå för att omslaget såg… rätt svenskt ut? Detta är Lombak #98, en 64-sidig tidning med väldigt blandade upphovsmän som har gjort serier på ca 1-5 sidor var. Till salu för motsvarande 20 kronor.

Ur Lombak Ur Lombak Ur Lombak Ur Lombak Ur Lombak

Random sidor: En vardagsrealistisk serie om en kille som går i skolan + Den sorgliga historien om en pojke som är hälften korp och har tillverkats av galna nazistvetenskapsmän + En serie som… öh, heter ”Vår”, i alla fall + En väldigt barnförbjuden serie om en elak björn.

Nästa serie är Uykusuz (”Sömnlös”) #95, som jag valde för att jag typ förstod vad det stod på omslaget. En 16-sidig tidning i storformat, ohäftad, med blandade fåsidorsserier, politiska karikatyrer och korta texter. Det verkar vara ett vanligt upplägg. Kostar motsvarande 8 kronor.

Uyuksuz Uyuksuz Uyuksuz Uyuksuz Uyuksuz

Random sidor: Små strippar om olika personer + 100% politiskt som ni kan försöka tyda + Någonting som förtjänade bättre färgtryck + Någons lilla hörn med små enrutingar.

Sammanlagt kan man väl säga att jag hittade väldigt många genrer bara i de här två tidningarna, och att jag inte har någon aning om hur stort serieturkiet är, vilka som tecknar, eller hur många som läser serierna. Dom här fanns som sagt i alla bokhandlar, men nöjesläsning i allmänhet är tydligen inte lika stort i Turkiet. Serierna stod i delen där du hittade både fint tryckta kulturtidskrifter och små hemgjorda, hem-häftade fanzin:

fanzinhyllan

Jag får återkomma nästa gång jag är i Istanbul!

Förstudie som knappast kommer bli något mer, för det slog mig att när ska jag ha tid att göra en stor digitalmålning bara för att det är kul? Kanske till trettonhelgen 2010

3-vise-man_web-th

Jag har gillat de tre vise männen som ikoner sen jag var liten och Balthasar var den häftigaste pjäsen i julkrubban. För att titta på något fint och färglagt föreslår jag ”Three Magi” av J.C. Leyendecker istället. Leyendecker skippar den symboliska medelåldern för att klämma in maximalt antal attraktiva unga män i sin målning, men det är ju som sagt Leyendecker