Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte så att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fått mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

(Klicka här för att läsa hela inlägget…)

Så jag har deltagit i 24-timmarsserien för andra gången i mitt liv. Enligt känd modell från 24 hour comics day tecknar man alltså en serie på 24 sidor, från idé till färdigt verk, 24 timmar i sträck. Ett psykosinducerande tecknarmaraton, som detta år arrangerades ypperligt och väl av ett gäng eldsjälar sponsrade av bl.a. Kulturhuset.

Löpande dokumentation, fakta och foton på alltmer flippade deltagare finns att se på eventets webbsida.

Själva serien då? Jodå, jag kom i mål den här gången också. Storyn blev väl ungefär så bra som när man tar en knapp timme från planering till bildmanus, men inte så illa. Jag är SJUKT stolt över att jag lyckades penseltuscha hela serien utan att falla så mycket på teckningskvaliteten — en (1) enda sida blev lite oengagerad. Utdraget här kommer ändå från den sista sidan som tuschades! :)

Som man kanske förstår av detta skissades varje sida minimalt innan tuschning, i regel knappt så här detaljerat. Jag är helt fascinerad över att jag KUNDE arbeta så fritt. Något att ta med sig, fast under mindre förkrossande former, ah…

Jomen! För att läsa alla 24 sidor, läs vidare nedan.

(Klicka här för att läsa hela inlägget…)

När jag bläddrade genom mina självporträtt var det lite sorgligt att se hur få bilder jag gör nu utan att ha någon direkt anledning, jämfört med för ett par år sen.

Därav mitt lilla växthus, som legat runt ett par veckor och blivit ritat på av och till. Lite skev och oplanerad, som det blir när man bara ritar på, men full av kärlek och köttätande växter.

Klicka så blir bilden mycket större