Jag borde ha krupit ner i snarkofagen vid det här laget men HERREGUD JAG KAN TECKNA IGEN. Typ. Med pauser, stödskena, handgymnastik och tålamod, men idag lossnade det så pass att jag (totalt) kunnat hålla en arbetsdag utan att få ont. Det är det bästa som hänt den här jävla helgen det!

benrangel

Glimt av vad jag jobbar med just nu, för HERREGUD JAG KAN TECKNA IGEN. Har insett att jag när en stillsam liten dröm om att någon gång få traumatisera barn med mina bilder, lite i stil med hur sjukt rädd jag blev när jag läste ”Häxorna” av Roald Dahl och öppnade uppslaget med Quentin Blakes vidriga överhäxa. Men kanske spelar små barn Grand Theft Auto i den åldern i dessa dagar, och där står jag med mitt fåniga skelett.

Det är tur att jag kan jobba igen får man väl säga, för i morgon ska jag åka iväg och kolla på ergonomiska dataprodukter. Tvåtusen spänn för en datormus, det är tur att vi frilansare rullar runt i våra guldpengar. Vi tar en gammal serie från 2008 också

Tidningen KP har en tendens att ramla in här i Ruckelslottet, trots att samtliga invånare ligger lite över åldern på tidningens målgrupp. En sak man kan säga om KP #10 2013 är att det har ett väldigt fint omslag!

KP10-omslag

Det finns många steg på vägen att nå någon sorts professionell nivå, men jag måste ju säga att få göra ett omslag till KP känns väldigt kul. Kanske för att KP är en sån institution — Alla läste KP när jag var liten, då illustrerade typ Cecilia Torudd och Gunna Grähs. Jag blev mäkta imponerad när jag insåg att min Ruckelkompis Stina var en av nuvarande KP:s stammisillustratörer. Och nu har lilla jag fått göra ett omslag.

Jag illustrerade en spelplan i numret innan som jag blev väldigt glad över, också.

Sandslott-2013-KP9

En annan kul grej som jag inser är att med det här + mina uppdrag som jag fått från Opal har jag äntligen fått börja jobba med akvarell. Av någon anledning höll jag helt på att glida in i facket ”cartoony teckningar med datorfärgläggning” när det gällde vad folk var beredda att betala för ett tag, förmodligen för att det var det jag gjorde för Rabén & Sjögren. Jag försökte ändå envetet motverka det genom att trycka in alla mina gamla / nya akvareller som jag gjort för mig själv i diverse sidor och portföljer och låtsas att det också var jobb, va va? Äntligen verkar jag ha lurat övertygat folk.

Missförstå mig rätt — Jag gillar att teckna cartoony barn med datorfärgläggning — men det är något så tillfredställande att sätta sig ner med en stor akvarell. Jag har aldrig lärt mig någon korrekt teknik, så jag kan aldrig vara helt säker på vad som ska komma fram.

…försökte jag just delta i! Dessvärre hade jag varken råd eller tid att ta mig ner till invigningen p.g.a. hård verklighet, och fick därför försöka delta via Skype, som inte alls ville samarbeta. Jag har träffat Lovisa Witt, och vet att hon inte ser ut som ett suddigt spöke. Jag tror jag skulle blivit intervjuad, men det blev mest ”vinka och se glad ut”.

Och jag ÄR glad, för jag vann Seriefrämjandets stora serietecknartävling 2011! Jag har gjort en serie som heter Längta bort, om vänskap och hur den kan vara svår ibland.

Jag hade inte planerat att delta i år, men satt och skissade lite för mig själv på en idé jag hade när jag fick en IDÉ istället. Ett färdigt bildmanus som kom ut på ingen tid alls. Då insåg jag att jag verkligen ville göra den serien, att jag hade knappt sju arbetsdagar (varvat med nattpass på mitt lönekneg) att hinna få fram 10 sidor, och att den skulle målas i blyerts och akvarell. Det blev den där blandningen av total skaparglädje och superpresstress.

Jag vann Stora serietecknartävlingen 2007, när jag precis börjat på Serieskolan. Sen dess har jag börjat jobba med mina bilder och illustrerat saker för barn och ungdomar, men jag har ju knappt gjort några serier. Längta bort är den första längre berättelse jag avslutat sen 2009. Jag är verkligen skitglad att den blev bra, att folk tyckte om den, och att den fick en så fin motivering!

(Min vän & kollega Stef läste serien och utgick direkt från att hon var ekorren och jag den neggiga blåmesen. Jamen det är roligt för att det är saaant?)

Nu ska jag fira genom att kollapsa i min säng eftersom jag suttit och hållit mig vaken efter ännu ett nattpass, och sen gå upp vansinnigt tidigt i morgon bitti. Jag hoppas ni som är på ISV på riktigt har kul så att det räcker åt mig också!

Den mest färdiga bilden jag åstadkom medan jag hängde runt i Steffrs fina arbetslokal idag.

När jag sent omsider kom hem hade min redaktör från Rabén & Sjögren skickat post till mig. Jag har fått den vänligaste recensionen från svensk bibliotekstjänst hittills!

…inte så att dom hatade mig tidigare, men inte har jag fått mer än en rad inte, heller. Taaaack snälla världen, jag behövde en liten uppmuntrande puff just ikväll.

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

(Klicka här för att läsa hela inlägget…)