…försökte jag just delta i! Dessvärre hade jag varken råd eller tid att ta mig ner till invigningen p.g.a. hård verklighet, och fick därför försöka delta via Skype, som inte alls ville samarbeta. Jag har träffat Lovisa Witt, och vet att hon inte ser ut som ett suddigt spöke. Jag tror jag skulle blivit intervjuad, men det blev mest ”vinka och se glad ut”.

Och jag ÄR glad, för jag vann Seriefrämjandets stora serietecknartävling 2011! Jag har gjort en serie som heter Längta bort, om vänskap och hur den kan vara svår ibland.

Jag hade inte planerat att delta i år, men satt och skissade lite för mig själv på en idé jag hade när jag fick en IDÉ istället. Ett färdigt bildmanus som kom ut på ingen tid alls. Då insåg jag att jag verkligen ville göra den serien, att jag hade knappt sju arbetsdagar (varvat med nattpass på mitt lönekneg) att hinna få fram 10 sidor, och att den skulle målas i blyerts och akvarell. Det blev den där blandningen av total skaparglädje och superpresstress.

Jag vann Stora serietecknartävlingen 2007, när jag precis börjat på Serieskolan. Sen dess har jag börjat jobba med mina bilder och illustrerat saker för barn och ungdomar, men jag har ju knappt gjort några serier. Längta bort är den första längre berättelse jag avslutat sen 2009. Jag är verkligen skitglad att den blev bra, att folk tyckte om den, och att den fick en så fin motivering!

(Min vän & kollega Stef läste serien och utgick direkt från att hon var ekorren och jag den neggiga blåmesen. Jamen det är roligt för att det är saaant?)

Nu ska jag fira genom att kollapsa i min säng eftersom jag suttit och hållit mig vaken efter ännu ett nattpass, och sen gå upp vansinnigt tidigt i morgon bitti. Jag hoppas ni som är på ISV på riktigt har kul så att det räcker åt mig också!

JAG SKULLE DÖ!!

Öh.

Jag har samma tanke i svampplockarskogen, när man inte plockar dom där små giftspindlingarna som man VET att om man skulle äta dom så väntar den obevekliga döden med säkerhet, för när det väl är gjort så är det försent. Scary shit.

Annars var det mest ett test för att se om pappret klarade stålstift. Svaret är ”nej, det blöder som fan”. Men nu har jag ritat, så nu ska det upp!

Alltså, jag började teckna på en självbiografisk kladdserie om hur mentalt störd man blir av att arbeta hemifrån och bara umgås med husdjur.

Tyvärr tog den slut för att jag inte kom på någon punchline. Jag tror inte det finns någon punchline. Den får kvarstå som en bit dokumentär istället, en skärva av den osminkade verkligheten.

Jag vill också ha det noterat att jag brukar arbeta utan att bära mer kläder än nödvändigt. Tänk på det när ni chattar med mig. Ta det som motivation att chatta mer med mig!

Wahoo! Jag har fått en alternativ handdiagnos, eller i alla fall en anti-diagnos. När jag väl kom till en riktig ortoped som skulle spruta min handled full med anti-inflammatoriska blev han förvirrad och undrade hur jag lyckats få den diagnosen av två olika läkare: Jag har uppenbarligen inte en inflammerad senhinna.

Varför min hand gör ont är ännu oklart, men det är alltså inte något som kommer bli obotbart kroniskt om jag fortsätter använda den. Detta är en ikonisk representation av mitt glada ansikte: :D

Jag firar med en klotterserie om den adopterade katten. För jag… FÅR TECKNA.. vad jag vill.