Årets utplanteringsväxter är satta i minidrivhuset: Blomman för Dagen (”Shadow Dance”)! Månvinda! Tobak (”Perfume Deep Purple”)! Indisk spikklubba (”Black”)! Drottning Annes fickmelon!

Och jag tog chansen att göra något som jag länge velat prova: En dag i groddarnas liv, i klassisk stillbildsanimation.

groddar

Klicka på lillbilden för att få se hela drivhuset. Jävlar vad snabbt de kommer! Vindorna (till höger) har försprång med tidig start, men melonerna (till vänster) drar igång hårt.

Det mkt. retro ryckigheten beror mest på att mitt kamerastativ bestod av tejp + lite hoptejpade lådor som hölls på plats av mer tejp och tyngden av en rysk igelkottsfamilj i gjutjärn (ёж!).

Annars har jag deadlineat, knegat, kört slut på sömn, sjukskrivit mig, flytt ut i skogen, och sedan suttit hemma och stirrat i tre dagar. Så jävla skönt.

Är det att sammanställa utvecklingen av sina självporträtt? Öh… Det var inte jag som började, det var faktiskt Stef!

Nej, men jag tyckte det var kul att se utvecklingen både i ens tecknande och i synen på en själv. Nu är jag inte lika koncentrerat självbiografisk, men jag kan samla ihop fyra års bilder lite så:

En man, fem frisyrer! Nej, jag vet inte: För att tillföra mer (!) egenkärlek till det hela så är nog mitt mest slående intryck inte om mitt utseende så mycket som att jag är och var mycket bättre på att teckna än jag tänker mig, vilket känns jävligt behövligt peppande just nu. Men jag undrar om jag blir bättre eller om jag bara samlar på mig fler olika sätt att teckna: Jag skulle kunna ta upp vilken som av de här stilarna idag, tror jag. Jag kommer nog aldrig få någon ”egen stil”…

Jag är lite lätt road att det inte syns på bilderna att jag gått ner 20+ kg, däremot. Vi kanske kan säga att jag anpassat min verklighet till min självbild, istället för tvärtom? :>

När jag var liten läste jag Häxorna av Roald Dahl, med illustrationer av Quentin Blake. Jag kommer fortfarande ihåg skräcken när jag bläddrade upp uppslaget där man fick se Överhäxan utan sin vänliga mask. Jag vågade knappt se boken, när jag visste att den fruktansvärda bilden fanns där inne.

Det fanns fler såna böcker (jag var ett ganska lättskrämt barn). Ibland när jag sitter med mina bilder undrar jag: Gör jag en sån bild nu?

…jag menar, inte som något NEGATIVT. Barn förtjänar läskigheter som faktiskt är lite läskiga, inte bara töntiga. Jag skulle inte ha något emot att komma upp till Quentin Blakes nivå överlag, liksom.

Men ändå. Känslan av att peta direkt i små formbara hjärnor. ;)

Ugglor är lite som fladdermöss, även om man bara tecknar dom rent rakt av ser dom ut som fantastiska freaks.

mugglor.jpg

Dagen har haft ett visst uggletema, men jag verkar inte lyckas locka någon ut i skogarna med mig trots allt som talar för ugglor. K k k k k kom igen!