Elcykel

Appropå vårtecken så har jag uppgraderat min trogne stålspringare.

Vroom.

Vroom.

Detta är alltså min gamla fina Nishiki som jag kittat om till elcykel, och med ”jag” menar jag ”min huskompis Linus”. Jag-jag har ju tyvärr begränsade cykelmekkunskaper, och framför allt ganska dåligt sinne för mekaniska detaljer. Men jag skruvade tillbaka kedjeskyddet själv!

Dom nya coola cyborgdelarna beställde jag från Tjeckien, framförallt på grund av de fina omdömena jag hittade om batteriet. Cykelns batteri är vad som begränsar hur långt man kan åka utan att behöva ett par timmars paus för batteriladdning, och med 36V/13Ah + lite benstyrka tar jag mig fram och tillbaks till centrala Stockholm, på ungefär samma tid som pendlarbussen. Vilket också är tanken.

Elcykelkittet kostade lite över 6000 (så även cykeln som ny, men den hade jag ju oavsett). SL:s årskort kostar 8300 innan höjning, så vad tror vi att det hamnar på efter… 9500? Som den kalkylbladsknarkande nörd jag är har jag räknat ut att jag landar på under halva kostnaden på att SL-pendla, batteribyte inkluderat, även om jag åker buss under de tre värsta vintermånaderna. Flexiblare resetider och destinationer, också.

Sen ska man ju gilla att cykla ändå, men det gör jag. Bara inte så mycket att jag vill chansa på att jag orkar trampcykla 5 mil t.o.r. varje gång jag måste in till stan, oavsett väder, tid, ork och syfte.

Det största problemet just nu är att jag behöver mer styre.

Min cykel som en del av Borgkollektivet

Min cykel som en del av Borgkollektivet

Om jag inte redan hade haft mina ergonomiska tvärställda handtag ute på kanterna (för att kunna cykla med min karpaltunnelhand) så vet jag inte hur allt pyngel skulle fått plats.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*