I morse åkte jag pendeltåg

Jag hade gått av nattjobbet, hunnit till en fullsmockad pendel och krupit ihop på ett säte. Jag satt och slumrade till när jag hör någon som går igenom tågvagnen och ropar VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT MED SVERIGE? HÄR ÄR DET JU MER SVART ÄN VITT. USCH!

Jag vaknade till, men såg bara illa berörda eller uttråkade människor som stirrade rakt fram. Ett par stationer senare ska jag gå av. När jag reser mig och ställer mig vid en dörr ser jag en medelålders man i ytterrock. Han lyser upp när han ser mitt välkammade blonda jag och kommer fram till mig: ”Vad är det som har HÄNT med Sverige…”

pendeltag

Min pappa tyckte härom nyssens att jag verkade politiskt engagerad. Det är inte sant: Jag är politiskt förtvivlad. Jag grubblar över saker och är inte bra på att ta fasta ställningar i politiska frågor. Jag har svårt att hitta sidor som jag kan sympatisera med helt. Jag blir ledsen när människor behandlar varandra illa, och när jag inte mår superbra i mitt personliga liv har jag svårt att få tillräcklig distans för att orka tänka på tunga samhällsfrågor utan att bli utmattad. Jag kan inte skriva kortfattat nog för att blogga om politik. Men.

Den som tiger samtycker kanske inte, men om man inte säger något pratar ju alla andra istället. Vad tycker den som är tyst? Jag tror visserligen inte att jag skulle få vara med i det glada ariska gänget om vare sig tåggalningar eller mer subtila rasister skulle känna mig bättre — dom brukar ju inte älska HBT-personer — men jag är ju uppenbarligen en person som dom spontant skulle räkna in hos sig själva. Det är kanske inte en lika obehaglig position som att vara den som spontant blir identifierad som fienden, men det är fan så obehagligt.

Jag kom inte på något alls att säga till tågmannen (då!!), utan det jag gjorde var att göra en arg grimasch och sätta upp händerna mellan oss. Vilket visserligen funkade på så sätt att han blev chockad, backade och insåg att vi inte var kompisar, men det spelar ju egentligen mindre roll: Galna människor som skriker på tåg är förmodligen för långt gångna för att ta in något för egen del. Men alla som han skrek åt som satt på tåget hade väl förtjänat att någon skällde ut honom istället.

I vilket fall. Tack, tågmannen. Ja, jag har känt mig väldigt oroad under en lång tid, men jag tror jag behövde ett personligt möte. Tanken på att vidriga människor utgår från att jag gillar dom gör mig äntligen mer arg än förtvivlad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*