Hur långt innan jag är en äkta kuf?

Sagan om Ruckelslottet går mot sitt slut. Huset ska rivas / säljas, och senast om ett par månader måste vi bege oss. Stina (feat. Love) tittar på lägenheter i ytterförort, men även om min håg dit låg har jag inte kassa till detta. Mina val är väl i princip:

• Flytta hem till mor… igen. Sälja hönsen, klämma in en fjärde katt i lägenheten, och spara pengar intensivt. Detta är inte min dröm, mor får ursäkta…. ehhh, mor är nog väldigt glad att detta inte är min dröm, ärligt talat.

• Lösa ut mina lägenhetspoäng och hyra lägenhet. Sälja hönsen och låta Krisse bli innekatt. Vi snackar inte centrala stadsdelar, dock. Bäst till står jag i Upplands-Brohus lägenhetskö, så en etta med kokvrå längst ut på västerpendeln kan bli min. Detta är inte min dröm, och jag gillar inte att bo i lägenhet.

• Äntligen köpa mitt ruckel i skogen…

…ja, jag ska åka och titta på ett hus i skogen idag. Det ser ovanligt fint ut för att vara i min prisklass, men det ÄR i min prisklass, så vi snackar primitivt boende. Men, vacker tomt. Skog. Plats för djur. Och mig. Själv. I skogen.

torpet

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till min dröm om huset i skogen. Det finns en del praktiska problem (t.ex. frånvaro av riktigt badrum inne) men de går ju faktiskt alla att lösa. Jag har körkort, och kan ta mig till världen omkring. Så långt bort ifrån civilisationen ligger det inte. Men. Men, men, men. Det grundläggande problemet är egentligen min oro för att bli sedd som ett RIKTIGT freak. Hur långt kan jag gå?

Jag är redan mer eller mindre kufig, det får jag ju inse. Bara att jag jobbar som tecknare/fattig, äger höns och har bott i ett (centralt!) ruckel med 17 inomhusgrader på vintern gör mig underhållande konstig t.ex. på hotelljobbet. Standarden för att vara udda är högre i tecknarkretsar, där standarden är att vara lite udda. Men även här är det väl möjligt att uppnå.

Tänker på (ett helt annat sammanhang, mer bestämt mat) där Stina sa att hon skulle skämmas över mig. Där har man ju gått för långt, socialt. Steget mellan att vara en skön kuf och en bisarr galning på tunnelbanan, kvinnan som samlade svanar i lägenheten, typ.

En del av min oro kommer av att jag vet att jag i mig själv är hejdlös. Jag saknar verkligen all äkta känsla och önskan för att göra som jag ska, i alla sammanhang, så länge jag följer min egen etik. Men jag har en väldigt stark känsla för hur andra människor ser mig, och jag är faktiskt rädd för att hamna för långt utanför normalt. Jag har redan gjort så mycket konstigt. Kan jag verkligen släppas lös själv? När går jag för långt? När kommer Åke Mokvist och intervjuar mig för De Ovanliga?

Jag önskar att jag var en grundtrygg människa som inte brydde mig om sånt. Det är jag ju uppenbarligen inte.

Å andra sidan. Tanken på att sitta själv på 25m2 med kokvrå i Upplands-Bro. Herregud.

4 kommentarer på “Hur långt innan jag är en äkta kuf?

  1. Lena Arro skriver:

    Hellre lycklig kuf än olycklig badrumsinnehavare (Gammalt djungelordspråk)

    • Valentin skriver:

      Tyvärr visar det sig att jag inte har kvalifikationerna för att få lån ens i min prisklass, så huset har gått mig förbi. Alltså återstår olycklig kuf, alias någon sorts kulturarbetare…

  2. Lena Arro skriver:

    Det finns nog billigare hus i andra delar av landet. Kolla runt ( fast det har du väl gjort)Beror på hur långt från civilisationen du kan tänka dig att bo förstås…
    Om det blir så illa att du måste sälja hönsen kan du sätta dem på tåget hit till Forsa, här är gott om plats på hembygdsgården…
    Lycka till!

    • Valentin skriver:

      :)

      Oavsett hur billigt huset är kan jag inte få ett vanligt lån, för det är de fasta schablonkostnaderna för vad en person ska leva på i månaden som är för höga! Man kan inte leva så billigt som jag gör.

      (Sen kan jag inte leva för långt bort från ett deltidsjobb heller. Så det är lite svårt. Jagar andra lösningar…)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*