Hjärnan som hatar sig själv

I veckan var jag inte på en fest som hölls av ett förlag.

Det kom som lite av en överraskning: Jag hade ändå i god tid fått en inbjudan på vilken Om Svar Anhölls, och svar hade jag gett. Jag hade noterat det i min kalender, sett att det krockade med Galagos Flumskola på Kulturhuset, men valt bort det senare eftersom jag skulle gå på fest. Jag hade sett att det saknades byxor i min garderob och spenderat en blygsam summa på kläder, vilket ändå var mer än jag hade i min månadsbudget, men jag skulle ju trots allt gå på fest. Jag vet att jag duschade och hade mig tidigare på dagen just eftersom jag skulle gå på en fest. Det var definitivt anledningen till att jag tog tåget in till stan, och faktum är att fram till drygt tio meter innan dörren var jag helt övertygad om att jag var på väg till en fest.

Jävla hjärna

Mitt problem är alltså något som ska falla in under ”social fobi”, även om jag tycker att alla förklaringar av social fobi låter för logiska. ”Rädd för hur man ska uppfattas av andra människor” låter som något man kan diskutera bort, men jag skulle snarare förklara känslan såhär:

Tänk dig att det ovanför dörren in till festen sitter en apparatur som sänder ut hjärnstörande vågor.

Brainscrambler

Utanför vågornas räckvidd har personen full tillgång till hela sin hjärna, och kan visserligen tänka tankar som ”hur uppfattas jag av andra?” men även ”vad spelar det för roll?”. Innanför vågornas räckvidd slås tyvärr förmågan till logiskt tänkande ut. Kvar finns bara känslor, och, närmast vågornas källa, rent fysiska reaktioner.

Därför går jag till en fest, men när jag står vid dörren är det som att jag stöts bort av en så stark rädsla att jag vänder om. En bit bort (i PK-huset, närmare bestämt) lugnar jag mig, googlar ”social fobi” på telefonen och läser (som jag redan vet) att det bara förvärras om man undviker rädslan. Så jag går tillbaks, men vid dörren får jag igen sån panik att jag blir tvungen att gå över gatan. Jag står där, ser folk gå in, och skäms så mycket att jag går in i Birger Jarlspassagen istället. Här bestämmer jag mig för att gå runt kvarteret och bara IN på den jävla festen. Men när jag väl genom dörren ser den skräckinjagande synen av leende människor med vinglas får jag hjärtklappning, ger upp, och försvinner ut i natten.

Känslan efteråt är lättnaden som när man nästan varit med om en bilolycka men klarade sig undan med ren tur.

Det, och skam. Igen.

Förlagsfester är ett säkert kort: Jag har vänt om utanför huset på två stycken tidigare. Vid ett tredje tillfälle klarade jag att gå in, men gick sen rakt ut igen innan jag hälsat på någon. För att inte tala om min första bokmässa, där jag skämdes för att gå hem till personen jag bodde hos och istället låste in mig på en toalett i flera timmar. Jag har vänt rakt om från en middag med bordsplacering, fast där blev jag uppfångad.

Så, man kan väl lugnt säga att det här är dåligt för min karriär som frilansare. Vad vet jag om det hela?

Ovana sociala situationer är min trigger: Jag är inte rädd för folk i allmänhet, eller t.ex. när jag står i centrum som jag gör på mitt hotelljobb. Har jag lite koll är jag lugn, t.om. om det faktiskt händer jobbiga saker. Andra bokmässan funkade bättre.

Det finns ingen logisk grund: Jag vet att många tycker mingel är jobbigt, att det är jobbigt att representera sig själv eller att bokmässan är överfull och svettig. Jag gillar små fester bättre än stora. Men det har inte med saken att göra. Jag är inte så rädd för att inte trivas att det kan få mig att fly.

Indirekt skam hjälper inte: Vetskapen om att jag verkar oseriös, att folk vet att jag ska komma och kanske väntar på mig, mm, det är INTE starkare än skräckkänslan.

Direkt skam hjälper: Som med min bordsplaceringsmiddag, där jag på väg ut mötte min chef som frågade vart jag var på väg. Det var faktiskt starkare än min fobi.

En posse hjälper: Någon som självklart drar en över tröskeln. Väl inne går det ju oftast över.

Självinsikt hjälper inte: Min apparat är en metafor för hur panik fungerar i kroppen, det slår liksom per definition ut de rationella delarna av hjärnan. Det går alltså inte att logiskt övertyga sig själv. Jag inte dum, jag VET redan att rädslan är helt ogrundad och skadlig att styras av. Jag är, just nu, säker på att det är helt hanterbart, nästa gång. Det har jag varit varje gång.

KBT-terapi hjälper: Sägs det. KBT-terapi kostar också runt en tusingjävel per träff, så det känns som ganska orealistisk hjälp. Jag tvivlar på att jag får dra av den i mitt företag.

~ * ~

Varför blogginlägg? Ett experiment: Jag undrar om det hjälper att säga det öppet. För att öka möjligheten att tvingas av direkt skam, kanske: Om folk vet om det kanske det inte går att skylla på något mer respektabelt? Och som en ursäkt, för gångerna som jag inte dykt upp.

4 kommentarer på “Hjärnan som hatar sig själv

  1. elge larsson skriver:

    klart du inte ska betala dyra pengar, kbt kan du göra själv: läs på hur det funkar och gör egna övningar. det finns också gratis på nätet, t ex http://www.kbt.info/behandling/ .
    Bra bild med den där hjärnsändaren, litet tips: gå så nära sändaren du orkar, STANNA DÄR, ANDAS, se efter om du har dött. Om du fortfarande lever, fortsätt andas tills du kan gå ett steg närmare osv osv. Ja, det funkar.

    • Valentin skriver:

      Tack för länken! Jag har anmält mig till en av onlinestudierna, och hoppas att det kan ge något. Problemet med egenhändig KBT för min del är att jag inte är någon bra handledare för mig själv: Jag är bra på att ta till mig teori, men inte att omvandla det till någon sorts praktik som funkar när det väl gäller.

      Jag antar att om jag hade stått och andats utanför dörren tillräckligt länge så hade i alla fall någon kommit ut och frågat vad jag höll på med…

  2. Lena Arro skriver:

    Verkligen inget att skämmas för och verkligen inget ovanligt. Jag har själv vänt vid ett antal dörrar och jag tror att ungefär 75% (eller fler?)av de närvarande vid tex den här festen har gjort detsamma. Det finns inget värre än att gå ensam till en fest. Men ju äldre man blir desto mer inser man att alla andra (särskilt, tror jag, i konstnärliga kretsar ) är så upptagna av att själva vara sköra, bräckliga, utan självförtroende och hungriga efter bekräftelse att de inte har en aning om vad andra gör eller ser ut. På alla fester finns alltid ett stort antal personer som står lite utanför de där grupperna med folk som är så jäkla glada att de redan känner någon,och är man ensam är det bra att gå fram till en av dem och sen kan man prata skit om de andra…
    Om du bara visste vilka sociala fobier och konstigheter som de där människorna som stod där med vinglasen och såg glada och lyckade ut, bär inombords – så skulle du kunna skriva NORMALAST på tröjan och känna dig nöjd…
    Själv brukar jag (tyvärr) häva i mig vin och bli fullast på festen, det är ett sätt att tackla sina hjärnmonster. Tråkigt för andra men kul för mig…
    Bra att du skrev det här inlägget. Jätteviktigt ämne! För varför i hela friden ska man känna sig misslyckad därför att man har social fobi? Då kan man lika gärna känna sig misslyckad för att man har stora fötter.
    På nästa Opalfest får du ta fram telefonen och sms:a mig eller nån annan som är där så möter vi dig vid dörren. Vi ses!

    • Valentin skriver:

      Aw, tack så mycket! Jag fick verkligen dåligt samvete när både du och Ulrika skrev och frågade varför ni inte lyckats se mig på festen…

      Men OK, till nästa Opalfest SKA jag 1) gå in, 2) höra av mig till dig om jag inte vågar gå in, 3) trösta mig med att om jag dränker mina sorger i vin så kommer jag inte vara ensam, eller nåt! :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*