Allahelgona

För andra året i rad tillbringade jag Allahelgonaafton på Skogskyrkogården. Det är en ganska märklig helg som blir ännu märkligare på Skogskyrkogården där mängden av folk får det att likna en väldigt stillsam festival. Och det är ändå bara de levande: Ljusen för de döda är ännu fler. I mörkret ser levande eld just levande ut, och lyktorna som närvarande andar.

Känslan blir starkare av att de inte bara står på enskilda gravar utan i processioner längs vägarna, under buskar och vid träd. I stora samlingar, ibland för sig själva, ofta i par.

Allahelgona känns mer som en hednisk högtid än något annat. Och Skogskyrkogården i mörkret är en annorlunda plats: På dagen är det alldeles uppenbart en kyrkogård med sitt gigantiska kors på fältet vid entrén. I mörkret syns det inte, och det mest framträdande är lunden av träd som blir upplysta underifrån av elden i lyktorna.

Det är kanske den finaste biten på allahelgona, och eftersom jag bestämt mig för att se den som en ”allmän” minneslund är det där jag ställer Opas ljus.

Den stora ringen av brinnande facklor på fältet vid sjön känns också väldigt hedniska.

Vi vandrade på Sju brunnars stig bort mot Uppståndelsekapellet, hittade en utställning med koncept från Skogskyrkogårdens grundande, och kom sen lätt vilse på de mörka skogsvägarna på vägen tillbaka. Folket som vandrade runt var nästan osynliga i mörkret, men lyktorna bredde ut sig åt alla håll mellan träden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*