Kallt stål

Och nu: Groomingblogg! En sak jag ägnat mig på sista tiden är att jag köpt en rakkniv.

Som så många andra Valentin-projekt började det med en fix idé: Varje gång jag stod och försökte avgöra om ett rakhyvelshuvud var slutkört eller inte, varje gång jag rakade mig med ett som jag egentligen borde ha slängt och insåg att min hud skulle protestera efteråt, varje gång jag kastade bort ytterligare en bit plast i soporna… Vore det inte bättre att ha en kniv? En som man slipar om så att den alltid är vass? Något man inte slänger?

En fascinerande sak med rakkniven, insåg jag snart, är att den är en ikon, en symbol, en fetish. Rakknivsägarna är fans och samlare, driver bloggar, hänger på forum. Rakkniven tillägnas hemsidor och långa texter. Rakkniven är en dröm om kvalitet gentemot slit-och-släng, en hyllning till långsamhet gentemot stress, hantverk istället för hafsighet. Manlighet! Arvet från far och farfar.

…ja, alltså, inte mig emot som så. Alla går ju igång på olika saker. Letar man info på nätet kan man dock helt klart få känslan av rakkniven som ritualobjekt, av knivrakning som en väldigt exklusiv blandning av manlig nostalgi och zenbuddism.

Recension:

Det går att raka sig med kniv! Det är inte en meditativ upplevelse. Jag känner mig varken manligare eller omanligare. Så mycket långsammare än att raka sig med hyvel är det inte, och det är inte så svårt att lära sig heller. Jag blöder bara lite på fotot ovanför.

Jag står HELT bakom drömmen om kvalitet gentemot slit-och-släng, däremot. Annars hade jag inte lagt så många penningar i detta.

Jag köpte min kniv från shavingroom.se, eftersom dom slipar knivarna innan man köper dom. Där fanns också en relativt billig rakborste, men tvål och strigel är från gents.se. Alunstift och rakbalsam från Apoteket.

Det som faktiskt levde upp till hypen var raktvålen, som är något sjukt mycket bättre än sprayskum på flaska. Tänk vispgrädde VS spraygrädde. Rekommenderas varmt!

Jag har ritat också, men jag återkommer till det.