En bilds födelse och död

Ibland när man jobbar på en bild känns det så tydligt att man skalar av möjligheter från bilden när man gör den färdig. I huvudet är det en vag idé om vad jag vill att bilden ska innehålla: Skog. Ett barn. Ett troll. En gammal fallfärdig byggnad. På pappret finns onekligen sedan skog, ett barn, ett troll och en gammal fallfärdig byggnad.

…så då kan man ju tycka att man borde känna sig nöjd, men den som följt bilden hela vägen hamnar ändå lätt med en tom känsla. Bilden i mitt huvud var kanske bara en vag aning om vad jag ville ha, men för varje streck jag lagt har tusen andra inte dragits. Eh, eller typ tio, i alla fall.

Bara grovskisserna där man försöker få fram någon sorts grundläggade komposition! Bilden ”skog, barn, troll, byggnad” kan ju göras från hur många vinklar som helst. Jag bestämmer mig tidigt för barnet i förgrunden, trollet vid byggnad i mellangrunden, och skogshorisont i bakgrunden (eftersom jag vill ha fokus på barnet, detaljer på byggnaden, och inte teckna onödigt många grenar/barr/löv).

Så man väljer sig en komposition med en tämligen tydlig riktning i bilden, drar upp det stort på datorn, skriver ut, släpar fram ljusbordet, och sätter igång. Efter någon timmes pillande har man blyertsskissen, och allt i bilden har obarmhärtigt placerats just där, och ingen annanstans.

Tuschningen kan dock fortfarande bestämma så mycket. Ska jag försöka behålla vänheten i blyertslinjerna, eller dra på feta outlines? Varifrån faller ljuset? Är det dag eller natt?

Den tushade bilden, däremot, kan få HELT olika stämning beroende på vad man väljer att göra med sin färg. Ska färgen i sig tillföra detaljer, som den slutgiltiga akvarellen nu gör? Det hade blivit en helt annan bild med renare färgytor där linjerna fått dominera — Inte bara för att färgkänslan är annorlunda, utan för att ögat hade fått ledas runt i bilden på ett helt annat sätt. Kanske tydligare?

Kanske det är därför man så lätt känner sig tom och halvnöjd när man sitter med sin färdiga bild? Man har sett en bild födas, men många fler dö…

3 kommentarer på “En bilds födelse och död

  1. Jenny skriver:

    Oavsett tycker jag det blev sjukt snyggt! Grymma akvarell-skills! Men jo, jag kan hålla med om att jag också får den känslan ibland, att jag kunde ha gått en annan väg med bilden osv…

    • Taaack. Jag kan bara oroa mig ibland för att min förkärlek för att sitta och pyssla dit små grässtrån och grejs lite dödar ögats riktning över bilden. Men detaljer är ju å andra sidan i SIG något som ögat gillar. Å, så svårt!

      Det är en jävla tur att man har deadlines, i alla fall! :)

  2. Stef Gaines skriver:

    Igenkänningsfaktor yeah, en av anledningarna till att jag tillslut avslutar mina bilder är tyvärr oftast ”Nej nu orkar jag inte mer! Det blir inte bättre, det blir bara mer och för mycket!” Mina bilder blir bara fulare under processen, och lättnaden jag känner när de är klara är tyvärr oftast INTE ”fan vad bra det blev!” Utan snarare: ”Äh, skitsamma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*