Jag vet inte hur Man är feminist

Jag har rätt många män som kallar sig feminister runt mig. Och många kvinnor — men jag har liksom inte svårt att förstå varför man som kvinna väljer att kalla sig feminist, eller att man kan hitta praktiska sätt att uttrycka det på. Jag måste erkänna att jag dock inte vet hur killarna gör.

Det är ju inte svårt att ha åsikten att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, inte hållas tillbaka för att de är kvinnor eller män. Med den grunden är jag feminist, precis som väl de flesta. Men åsikter ska väl omvandlas till något påtagligt också, om det ska vara något att ha.

Kanske hade det varit mer givet om jag uppfostrats till Man? Om jag haft mer än några år på mig att lista ut det hela?

Jag pluggade dataspelsutveckling i början av 00-talet, och det var ju inte direkt 50/50 killar/tjejer, nej. Jag tror vi var 4 st tjejer i vår klass, 0 st lärare. Vad som kunde göras som tjej ur den vardagen kändes väl rätt givet: Det fanns projekt ”Super-Marit” som försökte föra samman kvinnliga utvecklare/spelare, projekt som tog upp problem, diskussioner om den sunkiga könssynen i spel, om kvinnliga nördar, etc. Men framför allt gjorde man något som tjej genom att existera: Det räckte mycket med att man var där och genom sitt deltagande bröt upp normen ”20-årig kille”. Folk blev omedelbart mer intresserade av vad man gjort, när man dök upp som tjej.

10 år senare i ett någorlunda mansdominerat (men inte alls lika starkt, tack och lov) allmänt seriesverige kan jag fortfarande se vad man som tjej kan göra för att nätverka feministiskt: Det finns kvinnliga seriekollektiv, tjejnördträffar, feministiska serier, feministiska sexserier, you name it. Den gemensamma nämnaren är väl att jag inte bör delta i dom, eftersom jag inte hör dit. Mitt namn försämrar andelen deltagande kvinnor, om jag ens kan närvara.

Bör då jag ens göra någonting? Är det jag bör göra att inte vara i vägen?

Jag har tidigare försökt följa en del skrivande av feministiska män på bloggar och diverse fora, men… Här får jag ytterligare ett problem, feminism är en bred inställning, men också ett antal specifika subkulturer. De flesta feministiska män verkar komma från samma håll som de kvinnliga feminister som skriver i tidskrifter, driver bokhandlar och studerar genusvetenskap: Inget illa om det, antar jag, men jag har aldrig känt mig hemma här. Jag delar inte studierna, språket eller kläderna, och jag delar kanske inte heller riktigt samma världsbild. I vilket fall känner jag mig felplacerad, och ganska oengagerad.

Dessutom tycker jag många feministiska män (mer än kvinnor) har en kluven och negativ inställning till män som grupp. Det känns väl logiskt, om man uppfostrats att se sig som en del av ett kollektiv som man sen inser har många negativa sidor, men den erfarenheten delar jag ju inte heller.

Till slut har det blivit en ideologi som jag sällan aktivt tänker på alls, måste jag erkänna. Mest när det gäller mer uppenbart avgrundsdjupa problem som drabbar kvinnor i olika delar av världen, i den grad jag nu kan påverka det. Men annars relaterar den inte direkt till något jag kan göra. Eller?

Vad som har engagerat mig mer är de män som försöker driva mansfrågor. De finns i helt spektrum, från manliga feminister till galningar som tror att alla feminister ingår i en gigantisk konspiration mot män. De flesta verkar ligga i en mer normal mittfåra som anser att den traditionella mansrollen innehåller mycket som begränsar män, och att jämställdhet mellan kön kräver att även denna tas upp. Sen diskuterar folk om detta i sig är feministiskt eller något som komplementerar feminism, men jag är inte själv så intresserad av etiketter. Däremot relaterar jag ganska direkt till upplevelsen av att den manliga könsrollen innehåller många delar som jag är jävligt ointresserad av att ta till mig och bära upp.

Här blir det dessutom något jag kan se hur jag kan driva i mitt vardagsliv genom att vara och göra.

Men detta är alltså den kvinnodagen, tillägnad kvinnofrågor. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den i min vardag. BÖR jag göra något med den? Vänner, släktingar, kollegor och chefer är ju kvinnor: Jag önskar ju ingen att behöva gå i motvind på grund av sitt kön. Men de flesta verkar klara sig rätt bra utan min hjälp, liksom, och det kanske är som det ska?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*