Vidare experiment, vidare bilder från Istanbul

istanbulpride2-th

Kladdandet fortsätter, när lönearbetet inte kräver min tid. Idag har jag funderat på om det kanske är vita fält som behövs för att ta akvarellen från ”barnbok” till ”min Idé™”.

När jag har försökt komma på vilka tecknare jag gillar som använder kombinationen snabba linjer + lös akvarell poppar två namn upp i huvudet: Å ena sidan Stina Wirsén, å andra sidan Joann Sfar.

Båda är, enligt mig, supertecknare i varsin genré. Det känns också som en studie i det svåra att kolla på hur andra gör saker: Varken Wirsén eller Sfar ligger så nära mig att det känns meningsfullt att titta för noga på hur de jobbar. Jag är inte ute efter att göra illustrationer med vita ytor som det dominerande elementet; jag kan inte jobba så skrafsigt/ruffigt som Sfar, det är bara inte jag.

Så frågan är väl vad som går att ta till sig när det är min petiga stil som ligger lättast i handen. Någonstans måste det ju ändå gå att använda det drivet för den Goda Sidan.

Jag fortsätter utgå från mina Istanbulfoton. Idag, en promenad längs İstiklal Caddesi:

istanbul_istiklal1-th

Jag gillar faktiskt linjerna här — det är detaljerat men snabbt, och det funkar i stort sett. Men att färglägga dom var svårt som fan, däremot, och jag är inte säker på att mitt val blev optimalt…

istanbul_istiklal2-th

Frågan är väl: Om det här är en serie, hur ser hela sidan ut? Om man använder vita fält i bilderna: Hur påverkar det sidkompositionen, hur kan man använda ramar / frånvaro av ramar / det vita (?) mellanrummet mellan rutorna? Ska det vara rutor?

Och inför nästa experimentövning: Kan man blanda den här ändå ganska realistiska stilen med något mer cartooniserat, när man ändå har mer än en bild på sig? Som stadsmiljöer är det väl fint, men jag undrar hur jag skulle få de skissartade människorna i de här rutorna att leva upp och berätta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*